min första kärlek


då kör vi på ännu en av kategorierna från underlandet

hm.. sjukt svårt faktiskt. jag kommer ihåg att när jag var liten så var man förälskad hela tiden. när jag var kanske fem eller sex hade jag en enorm crush på en mycket äldre granne. en gång när denna granne hjälpte mina föräldrar att lada ved så satt jag en hel eftermiddag och störde genom att bland annat sjunga en Carola låt som med fantasi kunde tolkas att handla om hen. jag har ingen aning om hen förstod det hela men måste i vilket fall varit sjukt jobbigt att ha mig hängandes i hasorna.

i klassen över mig fanns ett blont yrväder som hade en cykel med limpsadel vilket var sjukt häftigt, jag ville så gärna ha en sån jag med och jag ville verkligen fråga chans. en dag frågade hen om jag ville leka och jag blev så sjukt glad. först blev jag lite förvirrad för jag trodde hen menade på rasten och inte efter skolan och det tog ett tag innan jag kopplade. jag kommer ihåg att jag gav hen en massa frimärken som min mamma hade liggande i en ask när hen sa att hen samlade. jag vågade aldrig fråga chans men jag fick prova hens cykel. hen gifte förövrigt sig tidigare i år på Mallis med en av mina gamla kompisar. väldans kul.

på högstadiet så trodde jag att man var tvungen att ha någon att vara kär i och jag kommer tydligt ihåg att jag kollade igenom skolkatalogen i jakt på personer att vara kär i. när man då väl hade hittat någon att projicera sina känslor på så var man plötsligt olyckligt kär och hade helt plötsligt ett känsloliv som hette duga. min nuvarande bankomat kod består faktiskt av siffror från telefon numret till en av de som jag bestämde mig för att vara kär i. galet när man tänker på det.

min första relation var när jag var fjorton. vi var väl tillsammans i tre månader eller något sådant. efter en vecka blev jag av med oskulden. det var sex år i mellan oss och hen hade bil vilket var väldigt häftigt när man gick i högstadiet. vi åkte en massa skoter, drack bacardi – fast inte samtidigt. hen gjorde slut över telefon, visserligen bodde vi sju mil från varandra men ändå.. det var ändå bra, för då helt plötsligt så hade man ju ett enormt känsloliv, man hade blivit försmådd och kunde prata med vänner om hur sjukt dåligt gjort det var.

jag har haft ganska många förhållanden och i de allra flesta fallen trodde jag att jag var kär, vissa älskar jag fortfarande men som vänner, vissa är jag inte säker på att jag skulle känna igen fast det rörde sig om riktiga förhållanden.

det här kanske låter som en klyscha men den kärlek jag känner för Dex, ja den har jag inte upplevt förut, jag har trott att jag varit kär många gånger men det jag känner för hen är helt klart någonting i särklass.

Leave a Reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu