årsdag

Przemyslaw Stradczuk

fyllde år igår. det var både trevligt och besvärligt. trevligt för att mamman, pappan, ettan, tvåan, svärföräldrarna, morföräldrarna ville gratulera. besvärligt av exakt samma anledning.

jag vet inte riktigt när jag började tycka att det här med ”högtidsdagar” är smådrygt. jag kommer ihåg några tårtkalas när jag var yngre då jag bakade sjukt många tårtor och tyckte att det var väldigt kul med besök. själva uppvaktandet i sig var visserligen inte det viktiga, det var mer en ursäkt.

hur som haver. det där uppvaktandet, inte min favorit alltså. när jag gick ut gymnasiet tyckte jag att det var så himla larvigt. jag vägrade köpa nån mössa, åka vagn och sa åt mina föräldrar att om dom dök upp med plakat skulle jag vägra äta middag med dom sedan.

i samma anda var Dex förbjuden att köpa present i år. istället beställde jag födelsedagspresent åt mig själv på nätet, köpte en alldeles för dyr huvtröjja och skickade lite mer pengar till svältkatastrofen i Kenya.

har just avslutat ett tre timmars försök att söva mitt barn. Dex jobbar natt så jag var själv på det. det var både mer och mindre kul än man kan tro. ungen är ju så fruktansvärt påhittig ibland och bestämde sig för att högljutt fnittrande leka tittut och att skrattande peta mig i örat i ungefär en kvart. det går ju inte hålla sig allvarlig när den lilla skrutten skrattar glatt. mindre kul var den där halvtimmen då dens vassa fötter sparkade mig i magen konstant. rent intellektuellt så inser man ju att om man greppar fast ett ben och väser ”lägg ner nu! sov!!” inte direkt fungerar sövande. tur att den bara fnittrar åt sånt med, då blev jag petad i näsan istället för örat.