läste en krönika i ab av Martin Ezpeleta för några dagar sedan.
det handlade om Stockholms universitet som bjudit in högstadieskolor från hela stan för att bygga världens längsta experimentbord.
Däremot om den lilla grupp rikemansungar som hade samlats i anslutning till rekordförsöket: Benorna var vattenkammade och låg halvvägs mellan huvudets zenit och örat; quiltade jackor och bruna manchesterbyxor. I händerna, läderportföljer. De var miniatyrbrats ut i fingertopparna. Hade det inte varit för den omisskännliga urbana miljön hade man lätt kunnat tro att de var på väg till rävjakten. Nu stod de i alla fall där och pyrde överklassig arrogans.
I det läget, när det sociala avståndet till eleverna från andra skolor verkar omöjligt att tänja ytterligare, stoppar en av bratsaspiranterna ner handen i fickan och tar upp en näve mynt. Och kastar dem på marken. De förvånade arbetarkidsen på stället går snabbt ner på huk och börjar gladeligen att plocka upp mynten. Då brister rikemansbarnen ut i skratt, märkbart roade av tjänstehjonens brist på värdighet.
Och slänger ännu fler mynt för att hålla liv i skådespelet.
så sjukt obehagligt. högstadieelever är väl inte kända för att vara världens empatiska men hur tänkte dessa ungdomar egentligen? vad säger denna händelse om Sverige idag?
Senaste kommentarer