Emo

jag har satt alla 10 och 11 åringar på skolan att skapa någonting av ståltråd. det är rätt lätt hänt när man jobbar med en del luffarslöjd att man efter ett tag ser ut som man lekt med en blodtörstig katt. handlederna har en tendens att rispas medan man snurrar sitt föremål.

när jag står där och visar så säger jag: ”Nu blir vi alla emo. Ni kanske har hört det att det pratas mycket om de som lyssnar på sån musik och klär sig med den stilen att de skär sig. Jag känner flera stycken med den stilen men ingen av dom skär sig.” en elev säger: ”När jag hjälper till och lagar mat hemma brukar jag skära mig med flit.” jag frågar om det är för att slippa hjälpa till men min elev säger nej, anledningen är att hen inte tycker om sig själv. En av de andra eleverna vid bordet säger då: ”Nej, vem tycker om sig själv egentligen.”

jag blir helt ställd och trycker ur mig något lamt i stil med: ”Man får träna på det där att tycka om sig själv, hela tiden.”

aj, aj vad det skär i hjärtat när jag tänker på att så små människor tänker så små tankar om sig själva och att vi i skolan inte kunnat hjälpa dom utan med all säkerhet hjälpt till att forma deras tankesätt.

på ett vis är det skönt att jag är träslöjdslärare och kan lämpa över problem med självkänslan till deras mentor, jag träffar ju bara just de barnen 90 minuter varannan vecka, men samtidigt känns det helt enkelt skit.